Arbetarlitteraturens historia
Den svenska arbetarlitteraturen är världsunik. Visst finns arbetarlitteratur i andra länder, men ingenstans har den haft ett sådant genomslag som här. Det började med kamplyrik i slutet av 1800-talet, då författarna hade som syfte att mana till kamp för att stärka arbetarnas rättigheter. När modernismen gjorde sitt intåg var det genom arbetarförfattarna i gruppen Fem unga, där Harry Martinson var en av medlemmarna.
Arbetarlitteraturens guldålder
Under 1930-talet fick arbetarlitteraturen sitt stora genombrott och man brukar benämna denna period som arbetarlitteraturens guldålder. Då slog flera av de ännu idag mest lästa arbetarförfattarna igenom. 1933 var ett särskilt bra år då de tre författarna i den så kallade statarskolan utkom med verk om den svenska statarklassen. Författarna var Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och Moa Martinson. Under årtionden framöver skulle de svenska arbetarförfattarna skriva böcker som trycktes i enorma upplagor och distribuerades till läsare runt om i landet genom bokombud på arbetsplatsen och via Folket i Bilds folkbokserie. Den svenska arbetarlitteraturen blev en försäljningsframgång och sålde i hundratusentals exemplar.
Dokumentarismen förnyade arbetarlitteraturen
Under 70-talet tog arbetarlitteraturen en ny vändning. Dokumentarismen slog igenom. Nu skulle författarna skildra den verklighet de hade omkring sig genom att skriva dokumentära romaner. Göran Palm tog anställning på LM-Ericsson för att skriva om fabriksarbetet och Sara Lidman for upp till gruvan i Kiruna. Maja Ekelöf vann första pris i en romantävling med Rapport från en skurhink, baserad på dagboksanteckningar hon fört under sitt arbete som städerska.
Arbetarlitteratur idag
Kring millenniumskiftet och under 00-talet fick arbetarlitteraturen ett nytt uppsving. Författare som Åsa Linderborg och Susanna Alakoski skrev om sin uppväxten i det så kallade folkhemmet. De vittnade om att allting ändå inte var så bra som historieskrivningen ville ge sken av. Litteraturkritikern Rasmus Landström kallar i sin bok Arbetarlitteraturens återkomst dessa romaner för folkhemsromaner.
Vågen av arbetarlitterära verk höll i sig in på 2010-talet, även om böckerna ändrade karaktär. Nu riktades blicken för första gången på allvar mot själva arbetsplatsen. Tidigare arbetarlitteratur hade handlat om människor som arbetar, men nu var det arbetsplatsen som stod i fokus. Kristian Lundberg inledde trenden med Yarden, en skildring av det moderna prekära arbetet med att flytta bilar i hamnen i Malmö. Jenny Wrangborg fortsatte med att skildra de otrygga anställningarna i Kallskänken och Emil Boss utkom med Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi. Litteraturen fann nya uttryck i tecknade seriealbum av författare som Daria Bogdanska, Mats Källblad och Mats Jonsson.
Från Moa till Wrangborg
Arbetarlitteraturen fick sitt genomslag på 30-talet med författare som Moa Martinson, Jan Fridegård, Eyvind Johnson och Ivar-Lo Johansson.
Genren förnyades under 60- och 70-talet med vänsterintellektuella författare som Sara Lidman, Göran Palm och Günter Wallraff.
Idag är arbetarlitteraturen starkare än på länge. Författare som Jenny Wrangborg och Susanna Alakoski vittnar om arbetande människors livsvillkor.
Vad är arbetarlitteratur?
Det finns ingen entydig definition av vad arbetarlitteratur är. En definition som fått stort genomslag är litteraturvetaren Lars Furulands kriterium om att arbetarlitteratur (förenklat) är litteratur som skrivs av arbetare för arbetare och som handlar om arbetare. Litteraturvetaren Magnus Nilsson menar att när vi säger att någonting är arbetarlitteratur så menar vi oftast att litteraturen på något vis kan kopplas samman med arbetarklassen. Det finns de som hävdar att det är ett underifrånperspektiv som utmärker arbetarlitteraturen.
Det uppstår lätt följdfrågor. Vad är ett underifrånperspektiv, vad är arbetarklass och vad är en arbetare? Det är inte svårt att förstå varför litteraturvetaren Beata Agrell anser att ”begreppet om arbetarlitteratur som en egen litteraturtyp är problematiskt”. Hon föreslår att vi istället för att avgränsa ska öppna upp för fler typer av texter och tala om arbetarlitteraritet. Arbetarlitteraturen är variationsrik och det är svårt att med en sådan mångfald texter tala om en typ av litteratur. Dessutom är både litteraturen och begreppen i ständig förändring. Ett exempel är att de tidiga arbetarförfattarna var autodidakter. De hade ingen högre utbildning och hade lärt sig skriva på egen hand. I dag är det vanligt att arbetarförfattare har studerat på skrivarkurser och har universitetsexamen.
Vad utmärker dagens arbetarlitteratur?
Utmärkande för dagens arbetarlitteraturen är att det är fler kvinnor som skriver. De tidiga kvinnliga arbetarförfattarna är till antalet få. Maria Sandel, Moa Martinson och Sara Lidman är några som trots allt slagit sig igenom muren av grabbar. Med all sannolikhet har det varit svårare för kvinnor att både få tid till att skriva och möjlighet att publicera sig. Idag, när fler kvinnor skriver arbetarlitteratur, har vi fått se en rad skildringar av yrkesgrupper som tidigare inte skildrats frekvent i litteraturen. Men fortfarande finns det många yrken som det aldrig skrivits om. Hela yrkeskårer som tar med sina erfarenheter i graven utan att någon berättat om dem. Det finns böcker som väntar på att skrivas. Den här sidan kommer att ge de böckerna uppmärksamhet.
Om du vill veta mer:
Lyssna och se
- Podcasten Arbetarlitteratur – Vad är arbetarlitteratur?
- Podcasten Arbetarlitteratur – Arbetarlitteraturens återkomst
- Podcasten Arbetarlitteratur – Arbetarlitteratur jorden runt
- UR – Den svenska arbetarlitteraturen