Om Jag for ner till bror och priserna den fått

  • Blogg

Karin Smirnoff har belönats med både Stig Sjödin-priset och Ivar Lo-priset för sin romantriologi om Jana Kippo. Trilogin inleds med boken Jag for ner till bror, en bok som jag nu läst.

Visst är det en spännande historia. En slags blandning mellan realism och skröna. Det utspelar sig i den fiktiva orten Smalånger. En liten by i skogen där det är glest mellan husen. Här är ingen okänd för någon annan. Släktskapen många. Det är också dem som driver berättelsen framåt, alla oväntade intriger mellan bröder, systrar och deras föräldrar. Rykten som går och alltid en fråga som ställs: vad är sant?

Jana har flyttat från byn men vänder hem. Där träffar hon på John som hon inleder någon slags romans med, oklart vad det egentligen är de båda har ihop. Hon blir kvar i byn när hon tvingas ta hand om sin försupne bror. Hon skaffar sig ett jobb i hemtjänsten och blir på så sätt i centrum för alla skvaller och rykten; genom att i sitt jobb komma in i alla hem får hon veta allt.

Det är ett originellt och vackert språk. Berättelsen flyter. Från att vara mer åt det realistiska hållet inledningsvis tar den snart en vändning och det blir mer fantastik. Smirnoff är en mästare på att hålla spänningen vid liv och gradvis avslöja det dolda. Även om det ibland känns lite väl enkelt när karaktärerna berättar halva sanningen och sedan hänvisar till att de är trötta, för att vi ska få vänta några kapitel till på avslöjandet.

Det är en spännande bok och den är fint skriven, men att den belönas med Stig Sjödin-priset och Ivar Lo-priset har jag svårt att förstå. Jag tolkade Smirnoffs reaktion som att hon tänkte samma sak när hon sa att det är kul att man kan läsa böckerna på olika vis. Huvudpersonen jobbar visserligen inom hemtjänsten, men det är mest för att ge henne en inblick i alla hem. Misär och elände är mer framträdade än någon form av klasskänsla. Det finns en hatkärlek till småorten, men det är något annat. Inte att jag kräver att det ska finnas i arbetarlitteraturen, men det krävs om man vill påstå att Smirnoff skriver i Ivar Lo:s eller Stig Sjödins anda.

Foto: Johan Gunséus

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *