Jag har arbetat på återvinningscentral. Det var strax efter att jag fullgjort mina studier i litteraturvetenskap. På bara några dagar gick jag från att analysera romaner till att demolera dem i komprimatorn. Jag tänkte på Ivar Lo-Johanssons inledning till Gårdfarihandlaren, där han skriver att han inledde sin författarkarriär genom att hugga pappersved i storskogen. Jag som själv vill skriva en bok inledde alltså min författarkarriär med att demolera böcker. Det säger någonting om vår tid, där böcker i mängder levereras till återvinningscentralerna och där second hand-butikerna inte längre tar emot dem på grund av den bristande efterfrågan. En bok saknades dock, det insåg jag. Jag kunde inte komma på en enda författare som skildrat återvinningscentralen, trots att jag ansåg mig vara expert på arbetarlitteraturen. Jag hade verkligen behövt en sådan bok. Jag hade behövt att någon såg och satte ord på den plats där jag befann mig. Tack och lov finns nu den boken.

Återvinningscentralen

Ulrika Linders bok är visserligen kanske mer riktad till den som besöker återvinningscentralen, men den är likväl givande läsning för den som arbetar där. Till formen har den stora likheter med Liv Strömquist seriealbum och kanske ännu mer med Erika Petterssons Drottningen i kassan. Det är tecknade serier i kombination med fotografier och syftet är att folkbilda och förklara. På så vis lyckas Linder bra, även jag som jobbat på återvinningscentral en kortare tid lär mig nya saker. Hon går igenom både producentansvaret och återvinningens historia. Samtidigt som albumet har ett folkbildande uppdrag är det fyllt med humor och jag skrattar högt vid flera tillfällen. Det är berättelser om märkliga föremål som folk slänger. Allt från krokodiler till kylskåp fulla med mat.

Ett livsfarligt arbete

Bland de märkliga saker som inkommer till en återvinningscentral hör alltid gift och bomber. Visst är det absurt när hela återvinningscentralen stängs av efter att en äldre dam kommit in med sprängdeg, så som Linder beskriver, men tyvärr är det också verklighet. För mig är det en gåta hur hanteringen av farligt avfall kan få vara så pass bristfällig. Besökarna kan lämna in vad som helst och sällan vet de själva vad de kommer med. De har hittat någonting i omärkta flaskor längst in i en gammal lada och kör det till återvinningscentralen. Där står arbetare med sina mänskliga kroppar och hanterar detta okända, ofta med bristande skyddsutrustning. Det är många gånger man först i efterhand blir uppmärksammad på att sakerna är potentiellt dödliga.

Konsumtion och planeten

Linders bok lyfter också blicken från återvinningen och hon skriver att det inte går att skriva en bok om återvinning om man inte också pratar om konsumtion. Det är trots allt denna som ger upphov till det ofantliga slängandet. Och hon beskriver träffande att vi numera slänger saker när vi inte längre har användning för dem istället för som tidigare när de är trasiga. Det ekonomiska systemets absurda tillväxtprincip blottläggs kanske bäst på återvinningscentralerna. Klimatet är vår tids viktigaste politiska fråga och den här boken bidrar förtjänstfullt till att synliggör problemen.

Skrattstunder av igenkänning

För dig som vill få dig ett gott skratt men samtidigt lära dig något som du har nytta av nästa gång du ska till tippen rekommenderar jag att du läser Linders bok. Du som arbetar på återvinningscentral bör ha tillgång till den i fikarummet. Jag lovar många gemensamma skrattstunder av igenkänning. Jag saknade boken när jag arbetade på återvinningscentral. Jag är glad att den finns för dagens och framtidens miljöarbetare.

Sammanfattning på Youtube

Ulrika Linder – Återvinningscentralen

Förlag: Galago