Andreas Svanbergs Meteorologen som inte hade hjärta att säga att det skulle bli dåligt väder är en novellsamling bestående av både nyskrivna och tidigare publicerade noveller. Här möter vi de som populärt brukar benämnas som vanliga människor, men som i Svanbergs porträtt ges sina alldeles egna unika önskningar och drömmar. Dessa önskningar och drömmar levandegör människorna och det fyller mig med en varm och behaglig känsla.

Jag tror jag listat ut hur Svanberg gör för att inte hamna i det stereotypa träsket som många andra skildringar av arbetarklassen hamnar i. Svanberg finner och lyfter fram de små drömmarna som många av oss bär på. Vår simpla längtan efter något. Därmed visar han samtidigt att människorna han skildrar är något annat än vad de arbetar med. De är i lika hög grad sina drömmar.

Dessa drömmande människor framträder i texten också som så vänliga. För hur kan man avsky meteorologen som bara vill ge människorna sol eller fabrikschefen som älskar att baka tårta och därför driver ett konditori utan vinst? Vänligheten framträder inte minst i kontrast till den omgivning som tvingar människorna att vara något de kanske i första hand inte ser sig som. För samtidigt som Svanberg kan porträttera de vanliga människorna, behärskar han förmågan att måla de stora dragen. Här finns globaliseringen och det världsomspännande kapitalet som tränger på och som med fabriksnedläggningar förändrar människornas vardag i grunden. Människorna är i systemet utbytbara och blir enkelt överflödiga. Deras tjugo år långa erfarenhet och kompetens, den som ger dem en stolthet, kan i kapitalismens effektiviseringar och produktivitetsökningar bli värdelös över en natt. Vad gör det med en människa?

Svanberg skriver med humor, en tragikomisk sådan som lätt drar åt det absurda. Det är helt klart en läsvärd novellsamling.