Aldrig har jag mått så dåligt av en bok som när jag läste Anneli Jordahls senaste roman Som hundarna i Lafayette Park. Det är ingen sågning, utan en hyllning. Av de böcker jag läst är den en av de som berört mig mest. Skildringen av arbetardöden, de skenande dödsolyckorna på arbetsplatsen, fick mig att bli nedstämd i dagar efteråt.

Jag vet inte om det var det djupt berörande ämnet som var anledningen till den skrivkramp Anneli därefter drabbades av. Några nya romanidéer hade hon inte och förläggaren föreslog att hon skulle skriva om skrivandet. En välbeprövad kur, kanske för välbeprövad för att det ska finnas något nytt att säga. Men Anneli lydde rådet och nu finns essän Orm med två huvuden.

Orm med två huvuden

Titeln syftar på Annelies dubbla roll som författare och kritiker. Som bödel och offer. Visst handlar essän om det, men den handlar också om klass och de två identiteter som drabbar en klassresenär. Jag hade inte förväntat mig en så personlig och biografisk text som jag ändå upplever att det är. Här får vi följa med till Annelis egna skolgård och det lokala biblioteket i hennes försök att bena i frågor om klass, bildningshunger och medelklasstillvaro.

Dialogen med andra författare är ständig och jag stryker under varenda namn. Sådär som jag vill att en essä om skrivande och klass ska få mig att göra. Här finns författare jag missat och tänker läsa.

Gömmer mig bakom litteraturen

Anneli våndas över sin sena skönlitterära debut. Hon var 49 år. Men hela livet har hon drömt om att skriva. Hon tog omvägen, som hon beskriver det. Blev kritiker, men kanske mest som ett steg på vägen mot den stora drömmen. Jag kan inte undgå att reflektera över min egen tillvaro. Att syssla med litteratur är det bästa jag vet. Folkbilda, podda och skriva om böcker här. Men nog bör jag skriva egen litteratur också? Jag tänker på alla som ständigt uppmuntrar mig till det. Framför allt alla poeter och författare i Föreningen Arbetarskrivare, som aldrig sviker i sin kamp för fler berättelser. Men jag? Jag gömmer mig hela tiden bakom litteraturintresset.

Kanske är det så jag ska läsa Annelis essä? Som en uppmaning att skriva. Eller en plikt, för alla oss som inte är uppväxta med det som en möjlighet.

Foto: Kajsa Göransson