Susanna Alakoski har åtagit sig ett gigantiskt projekt att i fyra romaner skildra textilarbetare. Jag imponeras av hennes ambition och mod. När hon själv och andra pratat om bokserien har det refereras till både Väinö Linnas och Vilhelm Mobergs nationalepos. Liksom dessa författare uppvisar Alakoski i ”Bomullsängeln” en imponerande förmåga att detaljrikt skildra den enskilda människans slitsamma liv, samtidigt som hon lyckas måla en bild av den stora samhällsutvecklingen och de konsekvenser den får för karaktärerna.

Tänker inte bli fabriksarbetare

Boken handlar i huvudsak om Hilda som föds 1905 och växer upp på Sorolagården i närheten av Vasa, dit hon inte tänker flytta eftersom hon är bonddotter och aldrig tänker bli fabriksarbetare. Men så blir hon gravid ihop med konfirmationsprästen och tvingas bort från gården. Hon hamnar som piga på en annan gård där hon träffar Helli. De blir bästa vänner. Tillsammans beslutar de sig för att flytta till Vasa och bli det Hilda aldrig tänkt hon ska bli. De blir textilarbetare.

Angeläget uppdrag

Alakoskis syfte lyser starkt. Hon har åtagit sig uppdraget att berätta om de som aldrig berättat om sig själva. De människor som slitit i fabrikerna och aldrig fått en röst i offentligheten. Det skänker romanen extra tygnd. Det är ett angeläget uppdrag.

Samtidigt upplever jag, till min stora besvikelse, att jag aldrig riktigt fångas av romanen. Inledningen är långsam och upprepande. När handlingen börjar kretsa kring de två huvudpersonerna Hilda och Helli väcks dock ett hopp. Jo, det blir bättre när de flyttar till Vasa och börjar arbeta på fabriken. Det finns en dynamik i deras relation. I den enas stöd för de vita, den andras stöd för de röda. Och de nya tankar som uppstår hos båda i deras samtal. Men liksom på flera andra ställen i romanen har Alakoski en tendens att hasta förbi. Det gör att jag aldrig lyckas greppa. Jag vill möta de vardagliga utmaningarna i sin dramaturgiska fullkomlighet, inte enbart överblicka dem från ovan.

Ämnet, uppdraget och folkbildningsambitionen har gjort att jag inte slutat tro på kommande delar. Jag önskar bara att berättelsen och persongestaltningarna får ta mer plats. Då är det här riktigt bra.