Det finns arbeten där man inte förväntas stanna en längre tid. Några år innan eller under studierna, sedan ska man skaffa sig ett ”riktigt” jobb.

En sådan plats var återvinningscentralen. Uppfattningen om att det var ett tillfälligt jobb var inte bara omgivningens, den existerade också på arbetsplatsen. Chefen anställde mig inte för att jag skulle bli en långvarig medarbetare. När vi provade arbetskläder fick jag aldrig några vinterkängor. Jag skulle ju bara arbeta en kort tid och de få kalla dagarna kunde jag ta på mig raggsockar. När jag slutade var chefens reaktion: ”jo, du kan ju inte gå här hela livet”.

Men det finns arbeten som måste utföras och det finns människor som stannar på de arbetsplatserna hela livet. Det var vanligare förr, men likväl arbetar människor i samma fabriker, klipper samma gräs och scannar samma varor som de gjort sedan de var femton. Förr fanns det en stolthet också i dessa yrken. Idag är omgivningens uppfattning att det är arbetsplatser man fort ska söka sig ifrån. De unga på arbetsplatsen får frågan vad de studerar. Jag jobbade som fastighetsskötare i många år och svarade då att jag inte studerade alls. ”Så vad ska du studera?” blev följdfrågan.

Convinience store woman

Det är detta fenomon som japanska Sayaka Muratas bok kretsar kring. En trettiosex år gammal kvinna arbetar i en närbutik, vilket hon gjort i arton år. Det är lika länge som butiken existerat. Omkring henne byts personalen ut. Där finns så kallade ”job hoppers” som ständigt byter arbete, där finns de sjukskrivna som ska tillbaka in i arbetslivet med deltidsjobb, där finns mammorna som inte hinner ett heltidsjobb och där finns studenterna som är i behov av extra pengar. Och så är det Keiko, som alltså arbetat i samma butik i arton år.

Systern är hennes motsats. Hon har både familj och ett ”riktigt” jobb. Hon vill att Keiko också ska ha det. Men Keiko trivs med arbetet i butiken och har inget större behov av en man. Hon bryr sig inte om normerna kring yrkes- och familjeliv, de som tenderar att vara så starka.

Sålt i en miljon exemplar

Sayaka Muratas bok har sålt i mer än en miljon exemplar i Japan och översatts till ett tjugotal språk. Romanen föreligger ännu inte på svenska. Jag har läst den engelska översättningen Convinience store woman.

Framför allt är det en roman om alienation. Här illustreras hur människan blir när hon förvandlas till slav under kapitalismen. De anställda övar på samma vänlighetsfraser och breda leenden varje morgon. Snart finns Keiko själv inte längre kvar. Borta är hennes känslor, tankar och uttryck. Hon förvandlas till en maskin som upprepar samma fraser. På nätterna drömmer hon om butiken och snart är hon inget annat än en del av den. Butiken blir för Keiko en levande varelse, med sina egna känslor och behov. Ett slags husdjur hon sköter om genom att fylla på chokladen och läsken. Konturerna mellan dött och levande är upplösta.

Fel på huvudpersonen eller läsaren?

Det är en vaken roman med detaljrik skildring av den absurda vardag arbetslivet kan vara. Det finns såklart likheter med svensk arbetarlitteratur. Som Emil Boss långdikt Acceleration, som handlar om att arbeta på Systembolaget, eller Erika Peterssons Drottningen i kassan, en matbutiksskildring.

Det är en läsvärd roman som säger mycket om vår tid, omgivningens nästan gudomliga tro på karriär och att stå emot den. Är det huvudkaraktären som är absurd och konstig som bryter mot normen, trivs med sitt jobb och bara vill att försäljningen ska rulla på utan hinder och större förändring? Som vill att butikspersonalen ska lägga undan sina privata kläder och identiteter för att bara existera i företagets uniform, där hon kan smälta in i mängden? Som älskar sitt jobb och att kunna forma sig rutiner utefter det? Eller är det jag som läsare, som präglad av den rådande ideologin, som bör sluta skratta åt huvudpersonen och rannsaka mig själv?