I helgen besökte jag Strindbergmuseet i Stockholm. Det är andra gången jag är där. Förra gången var jag på klassresa. Medan de andra i klassen gick till Skansen för att titta på djuren valde jag och två vänner att besöka författarens bostad på Drottninggatan.

Det råder delade meningar om vilken roll Strindberg haft för den svenska arbetarlitteraturen. Vad man vet är att hans självbiografi Tjänstekvinnans son var den mest utlånade boken på arbetarbiblioteken kring sekelskiftet.

Onekligen visade Strindberg att det gick att skriva politiskt, och därav är han också en viktig inspirationskälla för kommande generationers författare. Den som kanske tydligast har försökt gå i sin läromästares fotspår är Vilhelm Moberg. Liksom Strindberg dök Moberg in i alla debatter och drog sig inte för att gå i polemik.

Branting värvade Strindberg

Vad vi också kan enas om är att Strindberg var arbetarnas författare. Men det var inte lika mycket Strindbergs vilja som Brantings förtjänst. Den blivande statsministern visste vad det betydde att värva landets mest omtalade författare.

Strindberg var socialist. Åtminstone under sin mer politiska tid under artonhundratalet. Det var då han skrev kampskriften Lilla katekes för underklassen. Han återvänder också till arbetarrörelsen i slutet av sitt liv och omfamnas av arbetarna när Strindbergfejden tar fyr.

Hyllades av arbetarna

På sin sista födelsedag hyllades Strindberg av tusentals människor, främst arbetare. Han tog emot folkets gratulationer från balkongen i sitt hem på Drottninggatan 85, kallat Blå tornet. Det är en häftig känsla att stå i hans sovrum, i den lägenhet som idag är museum. Att titta ut genom balkongdörren och bort längs Drottninggatan. Det går att föreställa sig det långa tåget med människor som löper mellan husväggarna. Hur han klev ut och visade sig, för att sedan dra sig tillbaka i sin lägenhet. Jag undrar vad han kände och tänkte när han stängde dörren om sig och återgick till sin ensamhet.

För att förstå hur stor Strindberg var i sin samtid: Trots att han bestämde att begravningståget skulle avgå tidigt på morgonen för att ingen skulle följa hans färd, kantades vägarna av 60 000 människor. Det var en femtedel av stadens befolkning.

Övre målning: Christian Krohg / Erik Thallaug / Ibsenmuseet (CC BY-SA)