Historien om mina tänder är en vild skröna om Motorvägen. Jo, han kallas så. Egentligen heter han Gustavo Sanchez Sanchez och är världens bästa auktionsutropare. En mästare på att berätta historier om föremålen han auktionerar ut. Det är så han väcker intresse för grejerna och kan trissa upp priset. När han kommer över Marilyn Monroes vackra tänder måste han auktionera ut sina egna slitna, och alla bär de en berättelse om sin tidigare ägare.

Valeria Luiselli är en mexikansk författare som fått stor internationell uppmärksamhet för sina senaste romaner. Historien om mina tänder har bland annat prisats som årets bästa bok av New York Times.

Framför allt är det här en bok om vikten av berättelser. Boken är skriven tillsammans med arbetarna i en juice-fabrik. Förr i tiden var det inte ovanligt att det fanns högläsare i fabrikerna. Människor som läste högt för de arbetare som utförde monotona uppgifter. Arbetare lyssnar fortfarande på berättelser, men högläsarna är utbytta mot mobiltelefoner och ljudböcker.

Boken är fullkomligt galen, och det gör den rolig. Till en början finns en ramberättelse som skapar framåtrörelse och som gör att jag vill läsa vidare. Men den tonar snart ut och istället fylls boken med anekdoter. Även om vissa får mig att skratta och bli intresserad tappar jag den där längtan efter att fortsätta läsa som måste finnas där. Kanske är det för att jag avskyr stilgreppet att låta andra röster tränga in i texten? Av den anledningen avskyr jag forskare som citerar för mycket. Det är som att försöka lyssna på en berättare som ständigt blir avbruten. Istället ströbläddrar jag mellan anekdoterna men utan att riktigt fastna. Tyvärr, för idén är intressant och berättelsen innehåller grunderna till den där dramaturgiska drivkraften som gärna hade fått lysa lite mer.

Foto: Ed Lederman/PEN American Center