Sara Beischer debuterade 2012 med romanen ”Jag ska egentligen inte jobba här”. Boken handlar om Moa som bara tillfälligt arbetar inom vården, men som blivit kvar där.

Nu har Sara Beischer skrivit en fristående uppföljare. I ”Jag ska egentligen inte prata om det här” har Moa debuterat som författare och får nu åka landet runt och prata om arbetsvillkoren inom äldreomsorgen. Man kan ana att Moa är ett alter ego och att det som beskrivs i stora drag är författarens egna tankar och iakttagelser. På så vis blir det en slags meta-berättelse.

Sara Beischer visar igen att hon är en av våra mest begåvade författare. Språket är precist, handlingen rak och gripande. Här samsas filosofiska utspel med vardagen. Djupa tankar med en relativt simpel berättelse som med klassiska verktyg för handlingen framåt och skapar spänning.

Vi har yttrandefrihet men den råder inte på arbetsplatsen. Den som trots det talar riskerar sitt jobb. Om någon ens är beredd att lyssna på de berättelser som kommer från golvet. Här visar sig omgivningen vilja lyssna. Förlaget vill ge ut boken och hoppas på debatt. Moa blir ett språkrör för arbetarna. Till en början med stor osäkerhet, sedan med en självsäker motvilja. För när hon blir författare är hon inte längre vårdarbetare. En förflyttning som ständigt debatterats av arbetarförfattare. Går det att vara arbetarförfattare? Antingen arbetar man eller så är man författare. Kombinationen existerar inte, eftersom författeri är en borgerlig sysselsättning. Således kan Moa inte prata för arbetarna, och snart har hon glömt hur hon och kollegorna hade det på golvet. Stipendierna hon får tycker hon istället borde gå till vårdpersonalen.

Från att inte ha vetat något om klass blir Moa upplyst om att hon är arbetarförfattare. Hon känner sig först främmande där inför, men hon accepterar det och blir långsamt mer radikal i sitt uttryck. Du som satt dig på klassresetåget kommer känna igen dig, oavsett om du är författare eller ej. Här finns barndomens ovetskap om klass, begreppets introducering och alla de förklaringar som det för med sig.

Tongivande är också Moas främlingsskap inför den bokvärld hon träder in i. Där man minglar och skaffar sig kontakter under bokmässan. Hon avskyr det. Är arbetarklass och vet inget om mingel. En äldre författare utnyttjar henne för sex. Bäst är Beischer kanske när hon plockar sönder den här världen genom ett likställande med döden. När Moa möter ett nytt ansikte scannar hon av det och ser dödsögonblicket framför sig. Vad människan dör av och hur liket ser ut. Jag betraktar det som både en arbetsskada och talang. Ingen förlagsmänniska eller författare är finare än någon annan – också klägget ska en dag bli lik. Den där världen passar du inte i och ska du heller inte bry dig om, är det som att hon säger till sig själv.

Jag gillade verkligen den här boken! Sara Beischer har en tradition av att skriva böcker med bortförklarande titlar. ”Jag ska egentligen inte jobba här”, ”Jag ska egentligen inte prata om det här”, och ”Mamma är bara lite trött”. Jag hoppas på fler framöver!

Foto: Sevda Svensson