Så har också jag läst Edouard Louis senaste bok, Vem dödade min far. Edouard är nu en såpass omtyckt och uppmärksammad författare att det är svårt att undgå honom. Sedan han utkom med debuten Göra sig kvitt Eddy Bellegueule har jag förbarmat mig själv för att jag inte kan franska. Att jag måste vänta flera veckor innan hans verk föreligger i svensk översättning!

Vem dödade min far är en anklagelseskrift. Titeln skrivs utan frågetecken. Louis vet mycket väl vem som dödade hans far och det är dessa franska politiker, som i åratal försämrat för arbetarklassen, som står i skottgluggen. Fadern är förresten inte död. Han lever, men det liv han har är inget liv. Han är sängliggande efter en arbetsskada. Orkar inte gå mer än tio meter och lever tack vare de livsuppehållande maskinerna. För förmånen att få slita ut sig i fabriken drar staten in subventionen av läkemedel och sänker socialbidraget med 50 euro. Fadern tvingas söka jobb för att överhuvudtaget få bidrag. Trots att hans kroppen inte orkar bära honom. Vi känner väl igen historien. Utförsäkringar och cancersjuka som tvingas söka arbete i bidragsfuskjaktens namn. Tro inte den här boken bara handlar om Louis pappa. Den handlar inte heller bara om Frankrike.

Vem dödade min far är en uppfriskande konfrontatorisk skrift. Den påminner till viss del om Leon Larssons Hatets sånger eller Helene Rådbergs POLITIKEN. Arbetarlitteraturens författare har traditionellt varit ambivalent inställda till sina uppväxter. De har älskat människorna och skrivit för dem, samtidigt som de avskytt den miljö de lämnat. Sådan var Edouard Louis debutbok. Det var en seger för huvudpersonen när han lämnade småstaden för Paris. Det känns som att han i den här boken vill nyansera bilden av sin uppväxt. Det blir till ett kärleksfullt porträtt av en far han länge avskytt, men lärt sig älska. Fadern blir mer mångbottnat och motsägelsefull än i debuten och det är en av boken stora styrkor.

Copyright/fotograf: Arnaud Delrue