Vinternoveller är utan tvekan en av de bästa böckerna jag läst i år, och ett måste för arbetarlitteraturälskaren.

Ingvild H. Rishøis novellsamling utkom på norska 2014 men det är alltså först nu den finns i svensk översättning. Här finns tre skilda noveller som likväl har några likheter. De handlar alla om samhällets utsatta. Vi möter bland annat en man som släppts ur fängelset med nya insikter och som slåss mot sitt tvivel inför mötet med sin son. Och vi möter den ensamstående mamman som inte har råd att ta bussen hem, vilket hon och dottern hade behövt eftersom det är minusgrader och dottern kissat på sig.

Rishøis noveller är alla skickligt dramaturgiskt berättade. Historierna glider elegant mellan olika tidsperioder. Här finns en mystik och en nyfikenhet som aldrig släpper greppet om läsaren. Rishøi bevarar skickligt spänning novellerna igenom. Som läsare vill man hela tiden veta mer, samtidigt som inledningen inte blir för späckad och omgående greppar tag.

Språket är både intensivt och mjukt. Lättillgängligt och vackert. Karaktärerna tänker de där tankarna som både är originella och igenkännbara. I samtliga noveller finns också det vackraste i människan – omtanken.

Det är en novellsamling som med rätta har fått mycket positiva recensioner. Det här är en sån där bok som i veckor kommer skänka mig lycka och inspiration. Läs den!

Foto: Grethe Tvede/Wikimedia