Lena Anderssons senaste roman Sveas son handlar om Ragnar. Han är född år noll, alltså samma år som socialdemokraterna grep regeringsmakten. De kom att behålla den i fyrtiofyra år. Oavbrutet socialdemokratiskt styre gör Ragnar till en produkt av folkhemmet. Han är också dess försvarare. Han är principfast och ideologiskt medveten, om än motsägelsefull.

Vi vet sedan tidigare att Lena Andersson är en skicklig berättare. Även den här gången lyckas hon med sitt lättillgängliga och eleganta språk. Som vanligt har hon något hon vill utforska. Så som hon i sina tidigare romaner utforskat och skärskådat kärleken vill hon nu studera människan som skapade och skapades av folkhemmet. Hon återvänder på sätt och vis till debuten, Var det bra så?, som också det är ett kritiskt utforskande av det socialdemokratiska samhället.

Det är en idéroman jag håller i min hand. I de sämsta stunderna känns det som försenad satir. Samhället som kritiseras finns inte längre, om det ens funnits. Därför känns inte boken heller särskilt aktuell i vår nyliberala tid. Det är som att höra den segrande fältherren recensera sin döda motståndare. Eller är det bara jag som inte levde i den här tiden som har svårt att förstå vurmen för den liberala friheten? Den som ger de rika det fria valet att välja bra skolor och de fattiga det fria valet att välja dåliga.

Trots kritiken gentemot samhällssystemet tycker jag mig finna en nostalgi och kärlek. En kärlek till människorna som formade och formades. De som inte ägnade sina liv åt att försöka bli influensers. Där bara de som gjort något dumt var med i tidningen, resten skulle minsann få slippa. De som agerade enligt principer (om än motsägelsefulla) och inte bara efter kapitalets intressen.

Ursäkta utsvävningen. En läsvärd bok är det. Ett stort plus för humorn!

Foto: Frankie Fouganthin/Wikimedia