Jag läste nyligen Gunnela Björks biografi över agitatorn Kata Dalström. En mycket välskriven bok som också gav en bild av tiden kring sekelskiftet 1900.

Kata Dalström kom från överklassen men blev socialist. Skandalen var stor när hon valde att ansluta sig till arbetarrörelsen. Och nog måste hon haft det svårt i sammanhanget. Överklass bland arbetarna och kvinna bland männen. Det var ändå inget som hindrade henne från att bli en av de mest uppskattade agitatorerna. Hon gjorde otaliga resor runt om i landet för att värva fler till arbetarrörelsen.

Kata Dalströms make är verkligen usel på affärer. Men på grund av sin fina bakgrund får han försöka om och om igen. Nästan varje gång slutar det i konkurs och familjens tillvaro är därmed nästan jämnt osäker. Tack vare Katas engagemang i kvinnofrågan har hon koll på juridiken och har sett till att det finns äktenskapsförord som skyddar hennes egendom.

Kata är nära vän med Hjalmar Branting och sitter i socialdemokraternas partistyrelse i fem år. 1917 är hon dock en av dem som bryter sig ur för att bilda Svergies socialdemokratiska vänsterparti, det som sedan kommer bli Sveriges kommunistiska parti och nuvarande Vänsterpartiet. Där förblir hon till sin död, även om hon mot slutet blir allt mer kritisk, inte minst mot kommunismen i Sovjet.

Samtidigt som Kata är kommunist är hon både folkbildare och och troende. I dessa frågor hamnar hon i polemik med sina partivänner och det ryska kommunistpartiet. Folkbildningen för Kata handlar om att bilda människor, även andligt. Det är inte som ryska kommunistpartiet vill, ett syfte att i första hand göra människor till klasskämpar. Kata vill att religionen ska vara en privatsak och religionsfrihet råda, medan ryska kommunistpartiet förkunnat att det är oförenligt att vara kommunist och troende.

Kata var en av de som tidigt anslöt sig till Stockholms allmänna kvinnoklubb. Frågan om kvinnlig rösträtt var viktig för henne. Ändå kom hon flera gånger att kompromissa om detta, och även utsättas för kritik därav. Socialdemokraterna stred visserligen för allmän rösträtt, men den skulle genomföras taktiskt och kvinnan skulle få rösträtt först efter att mannen fått det. Kata Dalström har alltså, på grund av sin rättning i ledet, inte i efterhand fått status som vår stora kvinnosakskämpe. Kanske är det också därför som hon inte lyfts upp lika mycket av dagens feminister som andra kvinnor som kämpade för kvinnors rätt. Och visst är det viktigt att lyfta fram fler kvinnor ur historien, oavsett vad de stod för, så som Gunnela för resonemanget i sin biografi.

Ett stort plus med Gunnelas biografi är att den är avgränsad. Jag läste den under två dagar och med stort intresse. Biografier kan ju ofta vara kring tusen sidor långa. Här var det trehundra och det blev aldrig tråkigt. Ändå fick jag lära mig oerhört mycket, om både Kata och arbetarrörelsens historia. Båda i Sverige och Europa.

Kata Dalström – Agitatorn som gick sin egen väg. Historiska media.