I helgen var jag på utställning på Malmö konstmuseer. Det var en vän som frågade mig om jag vilja följa med på en utställning av Ester Almqvists verk. Jag hade aldrig hört talas om Ester Almqvist. Inte hon heller visade det sig.

Ester Almqvist är en av de kvinnor som historien glömt bort. Konsthallen var dock full av besökare så kanske blir det nu ändring på det. Hon föddes i ett småländskt prästhem. Motiven är till en början hämtade från denna plats. Hon verkar till en början i nationalromantiken och målningarna föreställer landskapet. Sedan intresserar hon sig allt mer för människor. Till en början är människorna samlade kring hemmet. De stickar, läser högt ur böcker och diskuterar. Men mot senare delen av sitt liv skildrar hon framförallt människor i rörelse. Till en början i form av expressionism med influenser från van Gogh. Färgerna är ljusa och klara. Lantarbetarna har trätt in som motiv, men fortfarande står solen högt på himmelen. De arbetar i ett gudomligt sken med sina liar.

Mörkare målningar

Den sista epoken i Esters konstnärsskap präglas av något annat. Motiven är fortfarande människor i rörelse. Men målningarna är mörkare. Här är fiskare och lantarbetare som sliter. Men tittar man noga finns här alltid ett ljus. Har Ester blivit politisk? Vi vet inte om hon hade ett sådant engagemang. Forskningen på hennes konstnärsskap är inte omfattande. Vad vi vet är att hennes mor gick bort, och detta kom att påverka och förändra både Ester och hennes konst.

Det är ett konstnärskap som varierar mellan olika stilar. Personligen gillar jag Esters sista målningar mest. Men det finns också något i förändringen som gör hela hennes konstnärskap så intressant.

Rörig utställning

Utställningen var delvis rörig. Ambitionen har varit att sätta Ester i sin tid. Andra konstnärers tavlor hänger därmed i samma utställningshall och det saknas logik för hur de hängts upp. Det förvillar och man kommer på sig efter ett tag. ”Har Ester verkligen målat den här? Det liknar inte hennes stil.” Så tittar man på skylten bredvid och inser att man betraktar en tavla av Carl Larsson. För så blir det när man fängslas av ett konstnärskap – man vill bara flyta med och glömmer omgivningen för ett slag.