Koka björn heter Mikael Niemis senaste roman som utkom för drygt ett år sedan. Jag har länge tänkt att jag ska läsa den, men inte förrän nu fått tillgång till den. Niemi är en av mina favoritförfattare, som med rätta fick stor uppmärksamhet för Populärmusik från Vittula. En fantastiskt rolig skröna som belönades med Augustpriset och sålde i över 300 000 exemplar.

Koka björn är inte lika humoristisk i sin ton. Här handlar det om mord, detektivgåtor och maktförhållanden. Vi följer samepojken Jussi och Læstadius, prästen som grundade väckelserörelsen læstadianismen. Læstadius har tagit hand om Jussi sedan han var liten och nu söker de tillsammans efter en mördare som går lös i byn. Mot sig har de länsman och hans fjärdingsman som insisterar på att ingen mördare går lös, det är en slagbjörn som dräpt de offer som hittas i skogen. Även om verkliga personer getts huvudrollen förhåller sig Niemi ganska fritt till verkligheten. Historiska markörer och händelser används för att ge berättelsen driv och spänning, och det på ett elegant vis som skänker läsaren historisk kunskap.

Mer än underhållande deckargåta

Det är inte enbart en underhållande deckargåta. Det är också en slags bildningsroman. Jussi lärs upp av prästen. Niemi skildrar hur bildningen drabbar den som bildas. Jussi upptäcker böckerna och naturen. Ser plötsligt sin omgivning med andra ögon. Niemi har snyggt paketerat Læstadius intresse för botanik i boken. Kanske allra bäst är det dock när han för första gången äter potatis och texten utmynnar i en hyllningsdikt till denna rotfrukt. Aldrig har en text fått mig att bli så hungrig på potatis.

Bokens svaghet är dialogen. Ofta är den för tydligt riktad till läsaren, snarare än ett samtal mellan karaktärerna. Till sin form påminner den om en teateruppsättning där handlingen bara kan drivas framåt med konversation, men gör sig mindre trovärdig i en roman där den blir för övertydlig.

Som vanligt levererar Niemi en läsvärd roman, i full mystik och spänning. En sådan bok man slukar.

Foto: Peter Knutson