När vi skriver litteraturhistoria är den allt för ofta nationell. Vi missar utländska författares inflytande över den inhemska litteraturen. Det visar litteraturforskaren Per-Olof Mattson i sin senaste bok om den store danske arbetarförfattaren Martin Andersen Nexø som ges ut på Ellerstörms förlag.

Nexø var förebild för många av Sveriges arbetarförfattare under första delen av 1900-talet. Han hyllades stort, om än ibland i perioder, av författare som Eyvind Johnson. Moa Martinson skrev beundrarbrev till honom innan hon själv slog igenom, och när hon utkom med sin debutbok Kvinnor och äppelträd hyllades den av Nexø som ett av de främsta litterära verken av en svensk författare. Banden mellan de nordiska författarna var tajta. De läste och anmälde flitigt varandras verk.

Kontroversiell för akademien

Nexø är en av Danmarks få stora arbetarförfattare. I hans eget land finns det ingen stark tradition av arbetarlitteratur varken före eller efter. Men som arbetarförfattare betraktas han allt jämnt som en av våra främsta. Flera gånger omnämnd som nobelpristagare, men förmodligen liksom både Strindberg och Gorkij för kontroversiell för akademien.

Nexøs inflytande över svensk litteratur har varit enorm men sällan uppmärksammad. Mattssons bok om denna arbetarlitteraturens pionjär behövs just eftersom det belyser och kartlägger detta inflytande som annars är lätt att bortse från i den nationella litteraturhistorieskrivningen.

Nexø växte upp på Bornholm, närmare bestämt i den näst största staden Nexø, efter vilken han tog sitt namn. Hans far var stenhuggare och Martin började själv arbeta redan som barn. Det stora genombrottet kom med utgivningen av hans fyra bokvolymer långa roman om Pelle Erövraren. Där skildras den fattiga pojkens vandring från landsbygden, i en tid då det gamla agrarsamhället industrialiserades och fabrikerna och arbetstillfällena tvingade människorna till städerna. Framgången följdes upp med berättelsen om den fattiga proletärflickan Ditte i den fem volymer tjocka Ditte människobarn, och Martin Andersen Nexø fick status som Danmars stora författare vid sidan av H.C. Andersen.

Kvar i myllan

Mattsson visar att många av recensenterna och författarna som anmäler eller diskuterar Nexø verk jämnt återkommer till honom som den sanne arbetarförfattaren. I en passage i Pelle Erövraren säger en arbetare till huvudpersonen att han måste komma ihåg varifrån han kommer den dag han blir diktare. Det verkar också ha varit Nexø ständiga kamp att bli kvar där i myllan, bland jordreferenserna och arbetarna på marken. En ständig utmaning för arbetarförfattaren som ofta kommer ur arbetarklassen men som genom att bli författare också tar ett kliv därifrån. För Nexø var det viktigt att stå kvar och inte svika sina ideal, och han anklagar ofta andra författare för att göra just det. Det är också motsatsen, att stå kvar, som utgör kärnan i den hyllning han sänder Moa Martinson efter att ha läst hennes debutbok.

Relationerna till andra arbetarförfattare utmanas under andra världskriget. När Sovjet invaderar Finland är Nexø kommunist och vägrar ta avstånd från Sovjets agerande. Här kapsejsar hans vänskap med bland annat Eyvind Johnson och andra svenska författare som fördömer angreppet. Mattssons uppehåller sig länge vid Nexø politiska ställningstaganden och agerande, och det med all rätt. För Nexø är politiken intimt förknippad med litteraturen. Han beskyller andra författare för att bli för estetiska, språket ska bara vara ett fönster varigenom man betraktar världen, och fönstret ska vara så rent att det inte syns. Med andra ord, språket ska förmedla något och inte vara ett estetiskt hinder för läsaren. Därmed blir också Nexøs politiska hållning något som genom historien kommit att både stå i vägen för hans verk, men kanske också gett dem sin engagerande läsarskara.

Foto: Richard Peter, Deutsche Fotothek